arabisk pop och libanesiska såpopera-inspelningar

Man kan få känslan när man läser min blogg att jag inte gör annat än att åka omkring och träffa massa coola kvinnorättsorganisationer. Det stämmer inte riktigt - större delen av min tid här går ut på att hitta bra kaféer och ställen att sitta och skriva på. Antingen spelar de skithög musik (gärna arabiska versioner av västerländska poplåtar på högsta volym) eller så är internetuppkopplingen så hackig att det knappt går att öppna mailen. Igår trodde jag att jag hade hittat det ultimata fiket nere på min gata här i Achrafieh. Snabbt internet och billigt turkiskt kaffe. Och jag har precis kommit in i ett bra flow i min uppsats teori-del, känner jag, när ett libanesiskt film-team kommer in på kaféet. De har med sig tre kameror och 15 skådespelare (10 statister) och börjar en tagning av en scen ur någon slags libanesisk såpopera-teve-serie. Scenen måste tas om kanske 7 gånger innan den verkligen "sitter" enligt regissören som skriker och viftar med händerna. Under hela inspelningen sitter jag inklämd i ett hörn med två kameror riktade mot mig från varsin vinkel. När jag frågar om jag ska flytta på mig vinkar den hetsiga regissören åt mig att "nej nej det blir JÄTTEBRA, sitt där och se ut som att du jobbar bara!"

För er som inte visste det så är det ganska svårt att parafrasera Butler's performativitets-teori samtidigt som man spelar statist i en libanesisk såpopera. Till min framtida uppsats-examinator: du kan väl ha detta i åtanke när du rättar?

Kön som politiskt fenomen

Jag tänkte förtydliga lite vad jag gör här i Beirut. Jag skriver alltså min magisteruppsats i statsvetenskap. Fältstudien finansieras av SIDAs MFS-stipendium som delas ut av Försvarshögskolan. Min uppsats handlar om könsroller som politiskt fenomen och jag driver tesen att könsroller ser olika ut i olika politiska kontexter. Genom att titta på förändrade trender mellan syriska män och kvinnor i Libanon gör jag en kvalitativ analys och försöker förstå vilka faktorer som spelar in när könsroller produceras, reproduceras, och förändras. Jag valde Libanon och Beirut dels för att jag länge velat åka hit, och dels för att jag, i nån slags Foucauldiansk mening, tror att det är bra att studera de skärningspunkter i vilka maktförhållanden är som mest extrema för att bättre förstå hur makt (och könsmakt) opererar generellt.

Libanon har tagit emot över 1.5 miljoner syrier sedan det syriska upproret började 2011. För ett litet land som Libanon skapar det stora politiska problem och spänningar när den här stora gruppen behöver alltifrån boende, mat, rent vatten, sjukvård och jobb. 2015 bestämde sig Libanons regering för att göra det svårare och dyrare för syrier att förlänga sin boendekontrakt. Senare samma år instruerades UNHCR (FNs flyktingorgan) att sluta registrera nyanlända från Syrien och nu uppskattar FN att endast 40% av de syrier som vistas i landet har uppehållstillstånd. Libanons president Michel Aoun har nyligen talat om att han vill upprätta vad han kallar för ”safe zones” i Syrien och skicka tillbaka syrier dit. Flera syrier har blivit arresterade och även om den libanesiska regeringen förnekar att syrier deporteras tillbaka till Syrien så finns indicier som talar för att sådant har förekommit, enligt olika människorättsorganisationer. Många syrier i Libanon lever alltså i rädsla, stress och oro för morgondagen och många är tvungna att förlita sig på NGOs, FN-organ och donationer från frivilliga för att kunna försörja och skydda sina familjer.

Jag försöker förstå vilka konsekvenser den här sårbarheten och utsattheten får i syriska flyktingfamiljers vardag ur ett genusperspektiv. Det som står klart för mig efter två veckors fältstudie är att nästan alla jag pratar med vittnar om samma trend: förändrade könsroller påtvingade av den politiska situation som flyktingar här lever i. Det handlar till exempel om att syriska flyktingkvinnor syns mer i det offentliga rummet än tidigare, och att syriska män stannar hemma i större utsträckning – en utveckling som har en mängd olika förklaringar, bland annat att män är mer rädda för, och löper större risk att, konfronteras av libanesisk polis på gatorna och vid check-points. Jag har också förstått att många män ogärna ställer sig och köar för t.ex. mat-kuponger då det kan upplevas som både förödmjukande och avmaskuliniserande för vissa. I takt med att syriska kvinnor vistas i det offentliga rummet i allt större utsträckning kommer samtidigt många vittnesmål om sexuella trakasserier, rasism och övergrepp. På så sätt är syriska kvinnor kanske ännu mer sårbara nu än tidigare. En förändring i levnadsvillkor kommer ju sällan ensam, och allt har ett pris.

Det finns teorier som säger att det under (politiska) kriser finns en samhällelig tendens att återvända till traditionella narrativ och idéer om kön (kanske att män förvandlas till en-dimensionella ”bread winners” medan kvinnor reduceras till barnalstrande livmödrar för ett folks eller en nations överlevnad). Men det finns också mycket som talar för att politiska kriser kommer med ett löfte om potentiell förändring och förbättring (titta till exempel på förvärvsarbetande kvinnor under andra världskriget och hur det gick sen).

Om jag kan lyckas bevisa att den här trenden av förändrade mönster i könsroller till viss utsträckning stämmer i den libanesiska kontexten blir mitt jobb här ett bidrag till den empiriska forskningen om kön och genus. Jag hoppas också att min uppsats kan understödja den feministiska debatten om patriarkala strukturers uppkomst och reproduktion. I egenskap av feminist är jag ju väl medveten om att könsroller produceras och upprätthålls av en mängd komplexa kombinationer av sociala, ekonomiska, kulturella, historiska och politiska faktorer. Uppsatsens tes är dock att det är just den politiska situationen för flyktingar i Libanon som verkar spela en central roll i att tvinga fram förändring och öppna upp ’windows of opportunities’ för kvinnor och mäns frigörelse från statiska, cementerade könsroller. Tanken och idén om att kön är ett politiskt fenomen bär dessutom på ett hoppfullt budskap om att förändring är möjligt, i politiskt instabila, såväl som i mer stabila, samhällen. Med andra ord - som Cynthia Enloe en gång sa - “the world is something that has been made; therefore, it can be remade.”

 utsikt över stadsdelen bourj hammoud

 downtown

 fiskare, medelhavet

 såhär ser ganska många hus ut här...

 här är mitt rum!

utsikt från vår balkong :)

ABAAD

Igår var jag på besök hos kvinnorättsorganisationen Abaad och intervjuade Saja, en tjej som bl.a. jobbar med sexualupplysning och flyktingars rättigheter i Libanon. Fick i princip alla mina teser bekräftade av Saja, om skiftande könsroller i Libanons politiskt osäkra läge. Vi pratade om intersektionalitet i praktiken, om hur komplext kön, ras, etnicitet, religion, klass och ålder alltid samverkar i komplexa strukturer, och hur extremt tydligt det är i just Libanon.

Libanon har 18 erkända religiösa grupperingar. Dessa överlappar allt som oftast med klass (den mest inflytelserika och priviligierade gruppen är fortfarande kristen-maronitisk). Innan Frankrikes kolonisering, under den Osmanska eran, var Sunnimuslimerna den mest politiskt och ekonomiskt priviligierade gruppen. Det är idag olagligt i Libanon att skriva ut religiös tillhörighet i pass och ID-kort men alla jag pratar med här har exakt koll på vilka som är kristna, muslimer, sunni, shia, maroniter, orthodoxa och vilken klass var och en tillhör - klass-och religiös tillhörighet märks och spelar roll överallt. Libanon's parlamentariska system är baserat på "confessionalism" vilket innebär att olika religiösa grupper är garanterade olika politiska poster. T.ex är presidenten alltid kristen, premiärministern Sunni och talmannen i parlamentet Shia. Givet att den demografiska uppsättningen skiftar och har skiftat, bland annat beroende på de stora palestinska och syriska flyktinggrupperna i landet, är det rimligt att ifrågasätta delar av det här systemet som i teorin är tänkt att vara både demokratiskt och proportionerligt men som i praktiken cementerar, snarare än frigör, politisk och ekonomisk segregation.

Hursomhelst, att applicera Crenshaw's intersektionalitetsteori på Libanons olika sociala grupper känns både relevant och rimligt och jag är verkligen imponerad av kvinnorna på Abaad's kombination av teoretisk förståelse och praktisk förankring i sitt arbete.

KAFA (enough)

Idag har jag varit på möte hos kvinnorättsorganisationen KAFA som är en kvinnojour och skyddsorganisation för våldsutsatta kvinnor i Beirut och i Libanon. Förutom akut skydd och psykologiskt stöd bistår KAFA även med juridisk rådgivning och emotional support groups samtidigt som de också bedriver forskning och politisk lobby-verksamhet.

Vi pratade om migrant domestic workers - kvinnor från Asien och Afrika som kommer till Libanon och jobbar under slavliknande förhållanden -  och så pratade vi om syriska flyktingar. KAFA driver bl.a. ett center i Bekaadalen, inriktat på att hjälpa just syriska flyktingkvinnor. Enligt KAFA är syriska flyktingkvinnor en exceptionellt utsatt grupp, både ekonomiskt och politiskt, givet att majoriteten saknar legala uppehållstillstånd vilket försvårar/förhindrar möjligheten till förvärvsarbete och därmed också ökar det ekonomiska och sociala beroendet till manliga familjemedlemmar. Det här är förstås inget unikt för den libanesiska kontexten men det tar sig väldigt tydliga uttryck här. Återigen kom frågan om barnäktenskap upp men den här gången pratade vi om problematiken kring att libanesiska män gifter sig med minderåriga syriska flickor. Det handlar om utsatta syriska familjer vars valmöjligheter är begränsade till att sälja sina döttrar till äldre libanesiska män i hopp om att de (och kanske även familjen) ska få en bättre framtid. En otroligt komplex problematik som handlar inte bara om kön utan även om ålder, etnicitet, klass och rasism. Detta och mycket annat arbetar KAFA dygnet runt med, och jag rekommenderar alla som är intresserade av kön, ras, klass och religion, och av hur dessa samverkar i komplexa strukturer som påverkar redan utsatta individer, att kolla in deras rapporter och publikationer.

"Kafa" är standardarabiska för "enough" och sammanfattar hela organisationens mission och vision ganska bra: nu får det vara nog.

El-appen

Idag har jag skaffat en app som visar när elen är av och på här och den gör verkligen livet mycket enklare för en internetberoende nittitalist och svensk turist som jag. Det här med att elektriciteten stängs av och på är liksom ett stående inslag överallt: på restauranger, barer, uteställen, hemma. Musiken stängs av, lamporna släcks och folk fortsätter snacka som om inget hade hänt. Jag frågade en tjej om det inte var lite störigt det här med att elen kommer och går och fick svaret: ja, fast man väljer ju sina strider här i livet. Och det är ju sant. Min libanesiska generations föräldrar genomlevde ett krig 1975-1990. 2006 bröt kriget mot Israel ut, och ifrån vissa städer och berg i Libanon hör man idag Syrienkrigets smällar. "We always do the fireworks-or-bomb-question when we hear bangings in the street" säger min kompis. Det här med att lamporna slutar funka då och då, att internetuppkopplingen stängs av och att datorerna inte går att ladda kanske inte är hela världen ändå. Och det finns ju appar.

här bor jag! 

tatiana och ramzi i bilen

färsk vitlök!!

port saida!