De kommer hit och tar våra bostäder och våra jobb

Det är onsdagmorgon. Taxichaffisen Ibrahim vilar handen på tutan och tänder en cigg. Med sin taxi-solbränna (från vänster armbåge och ner) lutar han armen över den nervevade rutan och suckar över trafiken som står still. "Man ger dem fingret och de tar hela handen! Och de säger inte ens tack. Det har gått för långt nu, de är för många nu khalas!" Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. "Kom igen!" säger jag, "det är krig...vart ska de ta vägen?"

"Det är väl inte mitt problem?" Ibrahim rycker på axlarna. "Vi har våra problem här i Libanon. Jag kör taxi 14 timmar om dan och jag vet ändå inte om jag har råd att betala min dotters skolavgift i höst. Men syrierna! Yani, de kommer hit, de får jobb och bor som packade fiskar i lägenheter och därför har de råd att betala galna hyror som ingen libanes har råd med. Jag vill inte bo med tjugo andra, jag vill bo med min fru och våra två barn men jag har inte råd att bo i Beirut längre. Syrierna kommer hit och tar våra bostäder och våra jobb och jag är trött på det."

Jag vill säga: förlåt, du menar jobb som ingen libanes vill ha? Eller jobb som du inte är kvalificerad för? Men jag säger ingenting. Medan trafiken står still och Ibrahim knapprar på sin iphone 6 knackar några barn på fönsterrutan och vill sälja cd-skivor och blommor. "Syrier..." suckar Ibrahim och viftar med handen som om de vore flugor eller byrackor.