AUB

Idag har jag varit på en konferens om diskriminering, rasism och sexuella trakasserier på AUB (American University of Beirut) och blivit inspirerad av en massa otroligt coola libanesiska feminister. Var på panelsamtal om libanesisk lagstiftning, den libanesiska hbtq-rörelsen, sexualundervisning i skolan och diskriminering. I Libanon är homosexualitet (eller "män som har sex med män" som en i panelen valde att kalla det) kriminaliserat samtidigt som det saknas lagstiftning mot diskriminering och sexuella trakasserier. Sista timmen av konferensen var en kurs i feministiskt självförsvar med en tjej som heter Lina Khalifeh från Jordanien. Trots jobbiga och känslomässiga diskussioner - en man i publiken ställde sig upp och skrek att homosexualitet är en sjukdom som gud straffar - känner jag mig ändå stärkt av vetskapen om Libanons stora och diversifierade feministiska community.

UNHCR vs. Trump

Imorse var jag på UNHCRs högkvarter i Beirut. Tyvärr, kära bloggläsare, fick man varken fota eller dokumentera inne på området men det var ungefär precis som man tänker sig: vakter i uniform, långa köer med syriska flyktingar, FN-bilar och FN-flaggor. Som vit och blåögd kom jag in på området utan att uppge namn eller visa pass...

Efter en timmes möte kände jag mig utmattad. Det känns som att jag hittills bara skrapat på toppen av ett isberg. 1.5 miljoner syriska flyktingar beräknas uppehålla sig i Libanon enligt officiell statistik som UNHCR och regeringen tagit fram. Förmodligen rör det sig om många fler. Bara 40% (uppskattningsvis) av de syrier som idag bor i Libanon har 'legal documents'.

Vi pratade mycket om barnäktenskap (i Libanon är det enligt vissa religiösa lagar lagligt att gifta sig med nio-åringar) och så pratade vi om äktenskapslagar generellt, till exempel att en man, enligt vissa religiösa domstolar, när som helst kan ta ut skilsmässa från sin fru muntligen och lämna henne kvar utan pengar eller några som helst resurser och rättigheter. Och om att inomäktenskapliga våldtäkter inte existerar enligt lagen. Lärde mig att Libanons "Minister for Women" är en man. Och så pratade vi om rasismen mellan libaneser och syrier som tar sig uttryck på en massa olika sätt, bland annat i form av sexuella trakasserier.

UNHCRs uppdrag är nästan svårt att greppa. De opererar i ett land vars regering fruktar för att deras erfarenhet av palestinska flyktingar - som stannat i landet i generationer - kommer att upprepa sig också med de syriska flyktingarna. Samtidigt flyr miljontals syrier från sitt hemland och behöver akut skydd. Att Trump i samma veva beslutat sig för att kraftigt skära ner på anslagen till FN gör inte saken bättre; FN-program och FN-personal kommer att behöva reduceras kraftigt under kommande månader och år. Utan att överdriva kunde man nästan ta på stressen och oron i rummet när UNHCR-personalen på kontoret i Beirut pratade om Donald Trump.

De kommer hit och tar våra bostäder och våra jobb

Det är onsdagmorgon. Taxichaffisen Ibrahim vilar handen på tutan och tänder en cigg. Med sin taxi-solbränna (från vänster armbåge och ner) lutar han armen över den nervevade rutan och suckar över trafiken som står still. "Man ger dem fingret och de tar hela handen! Och de säger inte ens tack. Det har gått för långt nu, de är för många nu khalas!" Jag vet inte riktigt vad jag ska säga. "Kom igen!" säger jag, "det är krig...vart ska de ta vägen?"

"Det är väl inte mitt problem?" Ibrahim rycker på axlarna. "Vi har våra problem här i Libanon. Jag kör taxi 14 timmar om dan och jag vet ändå inte om jag har råd att betala min dotters skolavgift i höst. Men syrierna! Yani, de kommer hit, de får jobb och bor som packade fiskar i lägenheter och därför har de råd att betala galna hyror som ingen libanes har råd med. Jag vill inte bo med tjugo andra, jag vill bo med min fru och våra två barn men jag har inte råd att bo i Beirut längre. Syrierna kommer hit och tar våra bostäder och våra jobb och jag är trött på det."

Jag vill säga: förlåt, du menar jobb som ingen libanes vill ha? Eller jobb som du inte är kvalificerad för? Men jag säger ingenting. Medan trafiken står still och Ibrahim knapprar på sin iphone 6 knackar några barn på fönsterrutan och vill sälja cd-skivor och blommor. "Syrier..." suckar Ibrahim och viftar med handen som om de vore flugor eller byrackor.

Idag har jag köpt en lemonad för 8000 och tagit ut 200 000 i kontanter...

😊

Framme!

Hej bloggen!

Igår landade jag i Beirut runt sex på kvällen och tog en taxi hem till Yousef som jag ska bo hos. Yousef är min kompis kompis kompis. Han är palestinier, uppvuxen i Aleppo och har bott i Beirut sen kriget började. Han jobbar som teaterregissör och driver bl.a. teaterundervisning för palestinska flyktingbarn i Shatila som är ett flyktingläger i västra Beirut och verkar hur cool som helst. Av den sjukaste slumpen i världshistorien visade det sig också att min kompis Tatiana bor i samma trapphus som jag, två trappor ner. Roligt!!

***

Jag vaknade imorse och visste inte var jag var (ni vet känslan när förvirringen är total?) Kollade mobilen som var död på grund av att elektriciteten stängs av här 3 timmar om dagen (man vet inte exakt när det händer men nångång mellan 6 på morgonen och 6 på kvällen varje dag så blir det ett tre timmars strömavbrott). Jag kunde inte somna om så gjorde kaffe och läste. (Vad gör man utan elektricitet och internet?) Sen gick Yousef och jag ut och Yousef visade sina favoritställen, barer och kaféer och bibliotek. Vi bor i Achrafieh som är en stadsdel i östra Beirut. Det känns väldigt hippt och trendigt och nedanför vår gata ligger Mar Mkhayel som verkar vara en enda lång bargata som "alla" snackar om (alla som är nåt!) Achrafieh är beläget på en kulle och från vissa terasser och trappor och tak har man skitfin utsikt över Medelhavet. Väldigt vackert, trots alla halvfärdiga hus. Pittoreskt känns som fel ord, men ni kanske får en känsla?

Sen gick jag ner till Tatiana på inflyttningsfest. Hon och hennes kille och deras kompisar håller alla på med massa coola konst, film, teater och designprojekt. Av någon anledning kändes det töntigt att säga att jag pluggar statsvetenskap, önskar jag kunde säga att jag var involved i typ Beirut Art & Design Week eller whatever, men så cool är jag inte.

Hur som helst.

Imorgon är det måndag och det betyder att jag ska sätta igång med min uppsats. Hoppas att jag får tag i min kontaktperson Amra på UNHCR så att jag kan åka dit senare i veckan (hmm undrar bara hur, trafiken här är minst sagt lite anarkistisk för den som är ovan, men jag har förstått att de har ett minibussystem med olika linjer som jag bara måste lära mig -har åkt två ggr idag, kom fel båda gångerna).

Nu är elektriciteten på igen så ska jag passa på att ta en varm dusch och sen sova.

Ashoufak baden/see you later/vi hörs!

Hej!

Imorgonbitti flyger jag till Beirut och där ska jag stanna i två månader för att skriva min magisteruppsats i statsvetenskap.

I Libanon uppehåller sig idag över en miljon syriska flyktingar vilket betyder att syriska flyktingar just nu utgör en fjärdedel av Libanons totala invånarantal. För två år sen fick UNHCR i Libanon i uppdrag av den libanesiska regeringen att sluta registrera flyktingar från Syrien. Uppskattningsvis lever 70% av de syriska flyktingfamiljerna i Libanon idag under Libanons "national poverty line" om 3.84 US dollar om dagen. Utifrån detta, och givet att kriget i Syrien fortgår vilket innebär att någon återvändo inte är ett alternativ, går det att dra slutsatsen att syriska flyktingar i Libanon är en både utsatt och sårbar grupp.

Jag undrar framför allt: hur manifesteras den här sårbarheten lokalt? Och är den könad, dvs. är syriska flyktingkvinnor mer sårbara än syriska män? (I så fall varför?)

Ni som läser min blogg får följa med på min resa till Beirut!


Vi hörs snart igen!

/Tove