Jag tänkte förtydliga lite vad jag gör här i Beirut. Jag
skriver alltså min magisteruppsats i statsvetenskap. Fältstudien finansieras av
SIDAs MFS-stipendium som delas ut av Försvarshögskolan. Min uppsats handlar om
könsroller som politiskt fenomen och jag driver tesen att könsroller ser olika ut
i olika politiska kontexter. Genom att titta på förändrade trender mellan syriska
män och kvinnor i Libanon gör jag en kvalitativ analys och försöker förstå vilka
faktorer som spelar in när könsroller produceras, reproduceras, och förändras. Jag
valde Libanon och Beirut dels för att jag länge velat åka hit, och dels för att
jag, i nån slags Foucauldiansk mening, tror att det är bra att studera de
skärningspunkter i vilka maktförhållanden är som mest extrema för att bättre
förstå hur makt (och könsmakt) opererar generellt.
Libanon har tagit emot över 1.5 miljoner syrier sedan det
syriska upproret började 2011. För ett litet land som Libanon skapar det stora
politiska problem och spänningar när den här stora gruppen behöver alltifrån boende,
mat, rent vatten, sjukvård och jobb. 2015 bestämde sig Libanons regering för
att göra det svårare och dyrare för syrier att förlänga sin boendekontrakt.
Senare samma år instruerades UNHCR (FNs flyktingorgan) att sluta registrera nyanlända
från Syrien och nu uppskattar FN att endast 40% av de syrier som vistas i
landet har uppehållstillstånd. Libanons president Michel Aoun har nyligen talat
om att han vill upprätta vad han kallar för ”safe zones” i Syrien och skicka
tillbaka syrier dit. Flera syrier har blivit arresterade och även om den
libanesiska regeringen förnekar att syrier deporteras tillbaka till Syrien så
finns indicier som talar för att sådant har förekommit, enligt olika
människorättsorganisationer. Många syrier i Libanon lever alltså i rädsla,
stress och oro för morgondagen och många är tvungna att förlita sig på NGOs,
FN-organ och donationer från frivilliga för att kunna försörja och skydda sina
familjer.
Jag försöker förstå vilka konsekvenser den här
sårbarheten och utsattheten får i syriska flyktingfamiljers vardag ur ett
genusperspektiv. Det som står klart för mig efter två veckors fältstudie är att
nästan alla jag pratar med vittnar om samma trend: förändrade könsroller
påtvingade av den politiska situation som flyktingar här lever i. Det handlar
till exempel om att syriska flyktingkvinnor syns mer i det offentliga rummet än
tidigare, och att syriska män stannar hemma i större utsträckning – en
utveckling som har en mängd olika förklaringar, bland annat att män är mer
rädda för, och löper större risk att, konfronteras av libanesisk polis på
gatorna och vid check-points. Jag har också förstått att många män ogärna
ställer sig och köar för t.ex. mat-kuponger då det kan upplevas som både förödmjukande
och avmaskuliniserande för vissa. I takt med att syriska kvinnor vistas i det
offentliga rummet i allt större utsträckning kommer samtidigt många vittnesmål
om sexuella trakasserier, rasism och övergrepp. På så sätt är syriska kvinnor
kanske ännu mer sårbara nu än tidigare. En förändring i levnadsvillkor kommer
ju sällan ensam, och allt har ett pris.
Det finns teorier som säger att det under (politiska)
kriser finns en samhällelig tendens att återvända till traditionella
narrativ och idéer om kön (kanske att män förvandlas till en-dimensionella ”bread
winners” medan kvinnor reduceras till barnalstrande livmödrar för ett folks
eller en nations överlevnad). Men det finns också mycket som talar för att
politiska kriser kommer med ett löfte om potentiell förändring och förbättring
(titta till exempel på förvärvsarbetande kvinnor under andra världskriget och
hur det gick sen).
Om jag kan lyckas bevisa att den här trenden av förändrade
mönster i könsroller till viss utsträckning stämmer i den libanesiska kontexten blir mitt jobb här ett bidrag till den empiriska forskningen om kön
och genus. Jag hoppas också att min uppsats kan understödja den feministiska
debatten om patriarkala strukturers uppkomst och reproduktion. I egenskap av feminist är jag ju väl medveten om att könsroller produceras och upprätthålls av en mängd komplexa
kombinationer av sociala, ekonomiska, kulturella, historiska och politiska
faktorer. Uppsatsens tes är dock att det är just den politiska situationen för flyktingar i Libanon som verkar spela en
central roll i att tvinga fram förändring och öppna upp ’windows of
opportunities’ för kvinnor och mäns frigörelse från statiska, cementerade
könsroller. Tanken och idén om att kön är ett politiskt fenomen bär dessutom på
ett hoppfullt budskap om att förändring är möjligt, i politiskt instabila,
såväl som i mer stabila, samhällen. Med andra ord - som Cynthia Enloe en gång
sa - “the world is something that has been made; therefore, it can be
remade.”
